Valborgshälsning

Idag är det Valborg (ja, i Norrland heter det ju så). Förr tyckte jag det var en rolig dag med fest, majbrasa och smällare men nu är den ganska värdelös. Det enda roliga är att både jag och barnen är lediga imorgon, vilket innebär sovmorgon, vilket iofs är mer värt än allt annat då det inte händer så jätteofta.

Kvällen kommer att spenderas på jobbet för min del, så det blir inget firande alls.
Men ha en kul Valborg, ni alla som ska fira!

Vårtecken, my ass!

Det känns som att den här vintern aldrig kommer att ta slut. Tänk om den inte gör det. Tänk om moder natur har bestämt att hon ska hoppa över alla årstider i år, bara för att jävlas och så kör hon vinter rakt igenom, ända till april 2014. Det skulle inte förvåna mig, för hur fort tiden än går just nu så kommer vi aldrig ur den här förbaskade årstiden, verkar det som.

En gång när jag var typ 7 år hjälpte jag och en kompis våren på traven. Vi hackade bort en massa snö och is framför vårt port och lastade några pulkor fulla som vi drog in i trapphuset på smältning. Vi ville så gärna hoppa hage på bar asfalt. Samma sak är det med mina ungar nu. De har hunnit göra allt vintrigt tusen gånger om vid det här laget så det är liksom dags för nästa "era".

Såna här sköna dagar väntar vi på. Bild från sommaren 2009 

Det är viktigt att njuta

Jag är en sån där som älskar god mat. För mig är det viktigt att det jag stoppar i mig ska smaka gott varenda gång jag äter. Det är inte särskillt viktigt att det är några speciella eller dyra ingredienser, utan det är oftast något annat som gör att det är gott. Självklart ska maten vara tillagad på riktigt av riktiga råvaror men ibland kan det räcka med ett minne som gör hela upplevelsen speciell. Oftast är det dock sammanhanget och sällskapet. När vi lagar mat hemma tillsammans, gärna med ett glas vin under tiden och hela familjen är hemma, då blir det alltid bra. Tänk vad det kan vara gott med vanliga, asymmetriska köttbullar, liksom!

Ibland är det också känslan av "kompensation" som gör det. Inte som s.k. tröstmat, utan som en kompensation för något man inte kunde unna sig när man var en fattig student och levde på kokt potatis och lök med crème fraiche (som f.ö. är just sån där mat som skulle smaka underbart nu, bara för att det finns så många fina minnen. Samma sak med currynudlar och knäckebrödsmacka.).

Det här med årstiderna hjälper också till. Att grilla allt möjligt på sommaren och plocka morötter och persilja i sitt trädgårdsland och bara borsta av och tugga i sig. Och att kunna sitta utomhus och äta.  Och sen att göra långkok och gratänger på vintern och tända brasor och ljus och hela faderullan - så oerhört härligt.

Vi grillade faktiskt för ett par veckor sedan. Eller grillade och grillade, mannen ställe ut klotgrillen i snödrivan och fyllde den med ved. Sen stekte han plättar där i en gjutjärnspanna. Ungarna satt i snön och åt och var lyckliga.

Och på tal om att vara "en sån där"; jag vet att det är hemskt att tänka så där i fack men faktum är att vi alla är en massa olika "såna där", eller grupper. Tillåme de som inte vill kategorisera människor är en grupp. "Alla vi som inte stoppar människor i olika fack" vore ju en rolig grupp på Facebook. Ha ha.

Utan telefon men med många brevvänner

Under ett läsår i mitten av 90-talet, dvs innan alla hade mobiltelefon, datorer och allt sånt där:
Jag gick sista året i gymnasiet och bodde med en kompis i en etta på 16 kvm utan kök och badrum. Vi hade en kokplatta i ett hörn, ett litet kylskåp och en toalett på ca 1½kvm där vi diskade i det lilla pyttehandfatet. I husets källare fanns en duschkabin vi fick låna för 50 kr/mån och en tvättstuga. Teve eller telefon hade inte men vi hade en liten radio som vi kunde lyssna på och jag minns att vi lyssnade på Morgonpasset (Väderannika var bäst) i P3 varje dag innan vi gick till skolan. Våra klasskompisar var förundrade över att vi klarade oss utan teve och telefon men vi kunde gå till en telefonkiosk inne i stan om vi behövde ringa någon så det var inga problem.

Idag känns det nästan som att vi (västvärlden) är påväg mot något liknande. Ett "tomt" hem utan ägodelar. (Fast jag och kompisen hade i.a.f. ett klädskåp, varsin säng och ett litet bord med 2 stolar. Plus radion då.)

Nu när allting sker och ska göras på en dator/ipad/whatever så behöver vi knappt våra hem längre. Möjligen behöver vi en plats att sova på och någonstans att förvara några personliga ägodelar men det mesta andra är överflödigt. Vi behöver inget kök, för maten är redan färdig när vi köper den och vi kan lika gärna sitta i en soffa och äta den, för att det är bekvämare där, om vi över huvud taget äter hemma. Och soffan har vi inte köpt för att ligga och titta på teve i, för nån teve eller tevebänk har vi ju inte, utan den är en allt-i-allo-möbel.
Vi behöver heller inga bokhyllor, eftersom att allt vi läser finns på skärmen och således behöver vi ju ingen sänglampa heller, ingen musikanläggning, inget hemmakontor...
Men billigt blir det ju för dem som flyttar hemifrån idag. Bara att skaffa en soffa och en ipad så är det klart, liksom. Tja, kanske lite shampo också.

För flera år sedan skrattade jag, med lite sorg i hjärtat, åt japanerna som hyr s.k sovkapslar men faktum är att vi inte är så långt därifrån själva. Som tur är så bor vi i en kall del av världen, där mycket av vår tid spenderas inomhus, speciellt under vinterhalvåret och framför allt i hemmet. Då blir ju faktiskt hemmet en plats att vilja trivas på. Och som tur var så var det nån som uppfann fredagsmyset, så att vi kom på att vi vill ha det just mysigt!

På nittiotalet fanns inte fredagsmyset, så jag och kompisen hade inte en enda fin kudde eller ett enda levande ljus i vårt hem, men vi hade iallafall tapetserat en vägg med vykort (små papperskort som folk skickade från utlandet på den tiden) och tecknade serier ur olika gratistidningar (tex Farbror Einar, hysteriskt rolig serie) så ganska mysigt hade vi ju ändå även om det inte kallades så då. Jag minns inte riktigt vad man sa men det känns som att man kallade allt för fiiint.

(bild från Passagen)

Glad vändag

Det blir mycket finlandssvenska ord i mina inlägg, märker jag. Kanske tjatigt men sånt är mitt liv som invandrare i svenskfinland; jag tänker mycket på sådant som heter olika trots att vi ju i grund och botten talar samma språk. Till exempel låter Vändagen mycket finare än Alla hjärtans dag. Fast vändagen blir ju å andra sidan oerhört sorglig, till skillnad från alla hjärtans dag, för den som är helt utan vänner.

Jag har några vänner som jag pratar alldeles för sällan med och ett par av dem träffar jag högst 2 gånger om året, ändå finns det ett djup i vår vänskap som gör att den aldrig kommer att dö ut. Det spelar liksom ingen roll att vi numera inte vet allt om varandras vardag för vi vet alltid det viktigaste: varandras historia / vår gemensamma uppväxt. Det gör att allt vi säger till varandra filtreras på ett speciellt sätt som gör att bara just VI kan förstå exakt vad vi menar. Inget hemligt språk, utan bara ett väldigt enkelt och berikande sätt att umgås på. Tryggheten som detta ger gör att det är lite, lite lättare att sakna varandra hela den tid då vi inte kan ses.

Nyare vänskap är givetvis också berikande. Där är det skönt att bara vara den man är nu som vuxen. Den person man blev, eller som man väljer att vara, beroende på hur man ser på saken. Vissa vänner känns som "gamla vänner" trots att vi inte kände varandra innan vi fick barn, men med barn kommer ett helt nytt liv och också nya vänner som man aldrig annars skulle träffa. Det låter kanske konstigt men det är helt naturligt.

En annan fin liten slags vänskap jag gärna vill nämna en dag som denna är en som jag varit med om ett par gånger. Nämligen den som är kort och som man minns med kärlek trots att man aldrig mer kommer träffas. Som en slags vänskapsromans, skulle man kunna säga.

I fjol den här dagen gjorde Svante dinosauriespår.

Eftersom den här dagen är en hyllning till alla som kallar sig Vänner så får jag väl avsluta med ett hurra för oss. HURRA!!

Varsågod, här är din ost- och skinksemla!

Igår var det Fettisdag och vår del av världen svämmade över av fastlagsbullar - som jag kallar för semlor trots att det här i Finland betyder fralla.  Det både bakades och pratades om dem på teve och på facebook flödade gräddbullsbilderna från morgon till sent på kvällen. Själv är jag uppvuxen med hembakta semlor som traditionsenligt åts varje tisdagkväll från fettisdagen fram till påsk. Mandelmassan var så kladdig och god, minns jag. Den var ihopmosad med lite mjölk och innankråmet från bullen till en härlig gegga.

När jag köpte en semla på ett café för några år sedan var mandelmassan en torr skiva som bara var ditlagd mitt i grädden. Inte populärt hos en som är van med kladd! Och så det här märkliga finska fenomenet; man kan välja hallonsylt istället för mandelmassa. Whaat? Då blir det ju typ en bakelse med lock, tycker jag. Nästa steg är väl att fritera bullarna först innan man fyller dem. Det är ju de friterade bakverkens land det här.

Har du några fastlagsbullstraditoner?

Strunta i klapparna, det gör vi.

Om bar några veckor är det jul igen, Känns som det var jul nyss, tycker jag men strunt samma. Jul är kul så länge man håller ribban på lagom nivå så att man slipper all stress.
I år ska vi stanna hemma hela julen och få besök av mina (a.k.a. världens bästa) föräldrar, vilket känns väldigt roligt. Förhoppningsvis blir det 4 generationer som dunkar lanttulaatikko (kålrotslåda) tillsammans på julafton.

Vi är inga stora fans av julklappar i vårt hushåll. Så klart får barnen en del men annars brukar vi strunta i det och ja, jag veeeet - det låter sååå tråkigt men jag kan försäkra er om att det inte alls är det. Istället är det jätteskönt att slippa leta/köpa onödiga saker till varandra. Och billigt och ekologiskt är det ju dessutom, även om det inte alls handlar om det.

Julen handlar om något helt annat för mig. Något som är viktigt men inte alls specifikt just för julen, utan lika viktig under hela året - och därmed helt vardaglig: kärlek och respekt för varandra. Det är bara nu i jul-stress-tider som jag ibland behöver påminns mig själv om vad som räknas egentligen.

Bilden är från förra årets julbak men liknar årets..

Gangnam style?

Alltså, sjunger han "be the norm" eller är det bara jag som vill det?

Farsdags-hurra för alla pappor och fadersgestalter!

Flera av mina vänner och bekanta har inte kvar sin pappa och skulle ge vad som helst för att se honom en sista gång. Andra har ingen eller mycket sporadisk kontakt med sin far och är nöjda med det. När jag tänker tillbaka på hur det såg ut när jag var liten, var det ungefär hälften av alla barn i klassen som bodde med sin ensamstående mamma. Och på gården där jag växte upp (hyreshus, inte bondgård) bodde också flera ensamstående mammor med sina barn. Jag minns att några kompisar brukade åka till sina pappor på skolloven -  många hade sin pappa i en annan stad - och endel brukade prata om sin pappa med längtan och saknad i rösten.

Själv har jag alltid bott med och förlitat mig på både pappa och mamma. Även om det är 18 år sedan jag flyttade hemifrån och vi numera till och med bor i olika länder, litar jag fortfarande lika helhjärtat på allt de säger för de är de klokaste personer som jag känner. (Och för att jag känner dem tillräckligt väl för att veta vad jag ska tro på. he he.) Vi har en lagom tät kontakt som gör att det är "fest" varje gång vi träffas och att vi aldrig behöver vardagsgnabbas eftersom glädjen över att träffas suddar ut allt annat.

En bild jag tycker om, som togs för några år sedan. Svante och morfar väntar ut en åskskur.

Sedan jag fick barn har min pappa fått en ny betydelse i mitt liv, som Morfar. Denna roll klär honom alldeles perfekt, då han gillar att läsa, berätta och filosofiera. Barnen (alltså barnbarnen) ser sin morfar som en som gillar att prata mycket och berätta om olika länder (de tror att han har varit i världens alla länder) och som kan laga vad som helst som har gått sönder. En fin bild, tycker jag.

En vän berättade nyligen för mig att hon valt att inte ha någon djupare kontakt med sin far, för att hon helt enkelt tycker att han under hennes uppväxt inte var en bra pappa. Beundransvärt, tycker jag, för det är just det som det att bli vuxen handlar om: att själv välja vilka man vill ha i sitt liv. Man måste liksom inte tycka om någon bara för att man råkar vara släkt! (På samma sätt som man kan tycka om någon som inte är det).

Nu är Fars Dag visserligen så gott som slut men jag hurrar för alla er, fina fäder och fadersgestalter iallafall. Det är inte förrän vi är vuxna som vi inser vidden av vad ni har betytt för oss!

12 oktober - en speciell dag

För 5 år sedan kom första snön den här dagen. Det minns jag (så klart) enbart för att det var vitt på marken när vi tittade ut genom bb-fönstret på natten när Ossy blivit född.
När Svante föddes i april året innan var det islossning. Det är ganska mysigt när det finns något naturbetingat som hänger ihop med deras födelsedagar. Jag har ingen aning om vilka som har namnsdag på deras födelsedagar, eller något som hänt ute i världen just de två dagarna, men första snön och islossningen minns jag!

Jakobstad på morgonen 12 okt 2007

5kg´s bäbisen fyller 5år

Det vankas 5-årskalas här i huset. Typiskt nog ska både jag och Simon jobba hela helgen (sonen fyller imorron), så vi får ha kalaset ikväll istället. Lite stressigt men det får gå.

Han är väldigt stolt och säger att det kommer vara helt annorlunda att vara 5 jämfört med att vara 4.

En klok och snäll unge är han. Och väldigt rolig och med stark integritet. Han blir lika lätt arg som glad, så varje dag är en berg-och-dalbana i känslor. Det smälls i dörrar och skrattas tills han kiknar om vart annat. Trots detta är han faktiskt väldigt lugn till sättet och bra på att lyssna.

Han gillar att klättra, hoppa och cykla med sina kompisar. Att bygga och leka med Lego är favoritsysselsättningen inomhus. Det byggs mest fantasirymdskepp av olika slag just nu. Och så gillar han att leka med småbilar, som han samlar på.

Så nu blir han alltså 5 år, han som nyss föddes som en 4980 grams klump med totalt snedvriden dygnsrytm och en aldrig sinande aptit.

Grattis, älskade Ossian!

Be happy.

Bästa kapsylen jag sett. Happy Joe var flaskan den satt på.

Underbara ön

Mormors stuga sedd från vår stuga

I söndags åkte vi ut till ön trots ett helgrått och stundtals regnigt väder. Väl där tittade solen fram genom nån glugg och trollade bort allt det gråa. Det är går inte ens att beskriva hur underbart det är där ute nu på hösten när ön är tom och öde.

Kökssoffan

När vi fick soffan var den furugul och hade ett trasigt röd-vit-rutigt tyg på locket.
Under det fanns ett brunrandigt 70-talstyg.

Jag målade soffan rosa i våras och har nu klätt om locket också.
Det är "bara" ett billigt Ikeatyg men jag är myckt nöjd med resultatet.

Trend-ointresserad, får jag kalla mig det?

Ett litet erkännande, det var som ni anade; jag har aldrig hängt med i trender. Har väl aldrig varit särskilt intresserad heller. När jag var liten uppfattade jag liksom inte det pågående "klädmodet". Jag kan inte minnas att det var förrän jag gick i mellanstadiet som jag märkte att man "skulle ha" något speciellt på sig och då var det BALL-tröjan som gällde. Och Converse, tror jag. Mina föräldrar skaffade inget dera till mig, utan jag hade billigare kopior, som jag tyckte var fina. Jag minns speciellt mina knallorangea basketkängor som var ganska obekväma men som var SÅ snygga att jag använde dem ändå. (Kanske därför mina lilltår är inåtböjda idag, vem vet?).

Det har varit många hemsydda plagg i min garderob också. De allra flesta gjorda av min mamma men även några jag gjort själv eller sytt om något loppisplagg. Min gammelrosa studentklänning sydde mamma till mig trots att vi då bodde 30 mil från varandra. Jag måste ju ha åkt hem på provning nån gång men det kommer jag inte ihåg. Minns bara att den var väldigt fin och hur skön som helst att ha på sig från det att klassen drack champagnefrukost i Stadsparken tills vi trippade hem från Cleo på natten. Inte många klänningar som pallar ett sånt 21 timmars-maraton men min gjorde´t galant.


Måste ju bara få säga att det känns lite konstigt att jag nu kan köpa (och köper!) likadana kläder som jag hade när jag var 19-20 år (det var ju typ nyss jag var det!). Men vem kan motstå den sköna kombinationen legging & tunika - fast på 90-talet hette de tights & lång tröja/damskjorta..?

Några saker jag använt förr men däremot lätt kan motstå nu är: axelvaddar, stringtrosor, ärmhållare (finns kanske iofs inte att få tag på heller?), tofsmössa och väst.

Supertrendig 80-talsrygga. (googlad bild)

Vad har du haft på dig förr som du gärna låter bli att sätta på dig igen? Kommentera gärna! :)

Fredagsmys coming up

Idag är nästan hela familjen ledig. Medan Svante är på förskolan sina 4 h bygger Ossy med lego och kollar på teve. Lagom slappt och skönt. Jag har köpt chips och putsat och fyllt på oljelaporna så att vi kan ha some serious mysing tonight.

Tiden räcker till bara vi inte köper nåt.

Allting går att köpa. Det mesta finns dessutom på typ blocket, findit eller rea, så att det inte ens behöver bli dyrt. Det finns med andra ord inte längre några hinder för att skaffa allt. Perfekt!
Eller vänta nu.. När blev det naturligt att vilja ha en massa saker vi inte behöver? Eller att tro att vi behöver sådant som bara orsakar stress? Varför fick vi ingen varning? En bipacksedel med tydlig varningstext hade varit i sin ordning, kan man tycka. "Kända biverkningar är stress, ångest, magsår, kroniskt shoppingbergär, allmän olust och oro."

Vi har blivit så hjärntvättade att vi tror att vi måste KÖPA oss lugna och harmoniska också. (Typ Let´s go en vecka till Thailand och bara vaaaara. VISAräkningen tar vi tag i sen, med övertid och allt vad det innebär. Eller Let´s go på en friskluftspromenad, jag ska bara tvärspringa och köpa de rätta skorna först.) Vi tror att det inte alls hänger på oss själva och vårt beteende, utan att allt är tidens fel. Vi skyller allt på tiden som inte räcker till, för tiden är ett säkert kort: den är stabil och kan inte avslöja att vi egentligen bara har oss själva att skylla.

Harmoniska Henni är ju som bekant immun mot stress, så här kommer 4 råbra tips på hur man får tiden att räcka till:

- Sluta köpa saker!
(det är mycket lättare än man kan tro, bara man kommer ihåg(!) det.)
- Sluta drömma om saker du vill göra "någon gång i livet".
(det är faktiskt helt okej att glömma bort sina drömmar, för det kommer alltid nya ändå. Dessutom stjäl drömmandet tid, även om det inte känns så)
- Oroa dig inte för nånting.
(Det är nästan ett klibbigt Carpe Diem men faktum är att oro bara stjäl tid och energi utan att ge något tillbaka. Riktigt onödigt alltså!)
- Gilla läget!
(Hur jävligt det än är just nu så kommer det antagligen bli ännu värre någon gång i livet, så passa på att chilla innan den dagen kommer!)

En tekopp och ett barnboktips.

Vi lånade denna bok på biblioteket. Den ser ganska töntig ut men
den är jätterolig och barnen fullkomligen älskar den!

Smartphonens förbannelse?

Jag läste nyss en intressant artikel om smartphonens inverkan på våra liv. Eller ja, inte på mitt då, för jag har ingen, men den var lika intressant för det. För en tid sedan diskuterade jag detta med min familj, att allting "offentligt" håller på att bli så privat, tack vare (el snarare pga) smartphonen. Inte nog med att man inte pratar med varandra ansikte mot ansikte längre, det känns ju som gammal skåpmat vid det här laget, men man stänger ute den närmaste omvärlden också genom att hela tiden lyssna på något i sina hörlurar och titta ner på sin telefon. Och tittar man upp på sin omgivning så gör man det via telefonen för att man ska instagramma något. Jag vet inte hur många gånger jag pratat med folk som har ena hörluren med skrålande musik i örat medan hen pratar med mig. Väldigt irriterande, måste jag säga.

Och tänka sig, ÄNDÅ går jag och väntar på att mitt livs första smartphone, som jag beställde förra veckan, ska dimpa ner i brevlådan. I knoooow, det är ganska sjukt men jag känner att om jag inte hoppar på det här tåget nu så kommer det vara för sent snart...

En höstbild

Det stora lugnet: att en höstig eftermiddag bara stå och glo på ett stillsamt hav.