Gangnam style?

Alltså, sjunger han "be the norm" eller är det bara jag som vill det?

Farsdags-hurra för alla pappor och fadersgestalter!

Flera av mina vänner och bekanta har inte kvar sin pappa och skulle ge vad som helst för att se honom en sista gång. Andra har ingen eller mycket sporadisk kontakt med sin far och är nöjda med det. När jag tänker tillbaka på hur det såg ut när jag var liten, var det ungefär hälften av alla barn i klassen som bodde med sin ensamstående mamma. Och på gården där jag växte upp (hyreshus, inte bondgård) bodde också flera ensamstående mammor med sina barn. Jag minns att några kompisar brukade åka till sina pappor på skolloven -  många hade sin pappa i en annan stad - och endel brukade prata om sin pappa med längtan och saknad i rösten.

Själv har jag alltid bott med och förlitat mig på både pappa och mamma. Även om det är 18 år sedan jag flyttade hemifrån och vi numera till och med bor i olika länder, litar jag fortfarande lika helhjärtat på allt de säger för de är de klokaste personer som jag känner. (Och för att jag känner dem tillräckligt väl för att veta vad jag ska tro på. he he.) Vi har en lagom tät kontakt som gör att det är "fest" varje gång vi träffas och att vi aldrig behöver vardagsgnabbas eftersom glädjen över att träffas suddar ut allt annat.

En bild jag tycker om, som togs för några år sedan. Svante och morfar väntar ut en åskskur.

Sedan jag fick barn har min pappa fått en ny betydelse i mitt liv, som Morfar. Denna roll klär honom alldeles perfekt, då han gillar att läsa, berätta och filosofiera. Barnen (alltså barnbarnen) ser sin morfar som en som gillar att prata mycket och berätta om olika länder (de tror att han har varit i världens alla länder) och som kan laga vad som helst som har gått sönder. En fin bild, tycker jag.

En vän berättade nyligen för mig att hon valt att inte ha någon djupare kontakt med sin far, för att hon helt enkelt tycker att han under hennes uppväxt inte var en bra pappa. Beundransvärt, tycker jag, för det är just det som det att bli vuxen handlar om: att själv välja vilka man vill ha i sitt liv. Man måste liksom inte tycka om någon bara för att man råkar vara släkt! (På samma sätt som man kan tycka om någon som inte är det).

Nu är Fars Dag visserligen så gott som slut men jag hurrar för alla er, fina fäder och fadersgestalter iallafall. Det är inte förrän vi är vuxna som vi inser vidden av vad ni har betytt för oss!