Utan telefon men med många brevvänner

Under ett läsår i mitten av 90-talet, dvs innan alla hade mobiltelefon, datorer och allt sånt där:
Jag gick sista året i gymnasiet och bodde med en kompis i en etta på 16 kvm utan kök och badrum. Vi hade en kokplatta i ett hörn, ett litet kylskåp och en toalett på ca 1½kvm där vi diskade i det lilla pyttehandfatet. I husets källare fanns en duschkabin vi fick låna för 50 kr/mån och en tvättstuga. Teve eller telefon hade inte men vi hade en liten radio som vi kunde lyssna på och jag minns att vi lyssnade på Morgonpasset (Väderannika var bäst) i P3 varje dag innan vi gick till skolan. Våra klasskompisar var förundrade över att vi klarade oss utan teve och telefon men vi kunde gå till en telefonkiosk inne i stan om vi behövde ringa någon så det var inga problem.

Idag känns det nästan som att vi (västvärlden) är påväg mot något liknande. Ett "tomt" hem utan ägodelar. (Fast jag och kompisen hade i.a.f. ett klädskåp, varsin säng och ett litet bord med 2 stolar. Plus radion då.)

Nu när allting sker och ska göras på en dator/ipad/whatever så behöver vi knappt våra hem längre. Möjligen behöver vi en plats att sova på och någonstans att förvara några personliga ägodelar men det mesta andra är överflödigt. Vi behöver inget kök, för maten är redan färdig när vi köper den och vi kan lika gärna sitta i en soffa och äta den, för att det är bekvämare där, om vi över huvud taget äter hemma. Och soffan har vi inte köpt för att ligga och titta på teve i, för nån teve eller tevebänk har vi ju inte, utan den är en allt-i-allo-möbel.
Vi behöver heller inga bokhyllor, eftersom att allt vi läser finns på skärmen och således behöver vi ju ingen sänglampa heller, ingen musikanläggning, inget hemmakontor...
Men billigt blir det ju för dem som flyttar hemifrån idag. Bara att skaffa en soffa och en ipad så är det klart, liksom. Tja, kanske lite shampo också.

För flera år sedan skrattade jag, med lite sorg i hjärtat, åt japanerna som hyr s.k sovkapslar men faktum är att vi inte är så långt därifrån själva. Som tur är så bor vi i en kall del av världen, där mycket av vår tid spenderas inomhus, speciellt under vinterhalvåret och framför allt i hemmet. Då blir ju faktiskt hemmet en plats att vilja trivas på. Och som tur var så var det nån som uppfann fredagsmyset, så att vi kom på att vi vill ha det just mysigt!

På nittiotalet fanns inte fredagsmyset, så jag och kompisen hade inte en enda fin kudde eller ett enda levande ljus i vårt hem, men vi hade iallafall tapetserat en vägg med vykort (små papperskort som folk skickade från utlandet på den tiden) och tecknade serier ur olika gratistidningar (tex Farbror Einar, hysteriskt rolig serie) så ganska mysigt hade vi ju ändå även om det inte kallades så då. Jag minns inte riktigt vad man sa men det känns som att man kallade allt för fiiint.

(bild från Passagen)

Glad vändag

Det blir mycket finlandssvenska ord i mina inlägg, märker jag. Kanske tjatigt men sånt är mitt liv som invandrare i svenskfinland; jag tänker mycket på sådant som heter olika trots att vi ju i grund och botten talar samma språk. Till exempel låter Vändagen mycket finare än Alla hjärtans dag. Fast vändagen blir ju å andra sidan oerhört sorglig, till skillnad från alla hjärtans dag, för den som är helt utan vänner.

Jag har några vänner som jag pratar alldeles för sällan med och ett par av dem träffar jag högst 2 gånger om året, ändå finns det ett djup i vår vänskap som gör att den aldrig kommer att dö ut. Det spelar liksom ingen roll att vi numera inte vet allt om varandras vardag för vi vet alltid det viktigaste: varandras historia / vår gemensamma uppväxt. Det gör att allt vi säger till varandra filtreras på ett speciellt sätt som gör att bara just VI kan förstå exakt vad vi menar. Inget hemligt språk, utan bara ett väldigt enkelt och berikande sätt att umgås på. Tryggheten som detta ger gör att det är lite, lite lättare att sakna varandra hela den tid då vi inte kan ses.

Nyare vänskap är givetvis också berikande. Där är det skönt att bara vara den man är nu som vuxen. Den person man blev, eller som man väljer att vara, beroende på hur man ser på saken. Vissa vänner känns som "gamla vänner" trots att vi inte kände varandra innan vi fick barn, men med barn kommer ett helt nytt liv och också nya vänner som man aldrig annars skulle träffa. Det låter kanske konstigt men det är helt naturligt.

En annan fin liten slags vänskap jag gärna vill nämna en dag som denna är en som jag varit med om ett par gånger. Nämligen den som är kort och som man minns med kärlek trots att man aldrig mer kommer träffas. Som en slags vänskapsromans, skulle man kunna säga.

I fjol den här dagen gjorde Svante dinosauriespår.

Eftersom den här dagen är en hyllning till alla som kallar sig Vänner så får jag väl avsluta med ett hurra för oss. HURRA!!

Varsågod, här är din ost- och skinksemla!

Igår var det Fettisdag och vår del av världen svämmade över av fastlagsbullar - som jag kallar för semlor trots att det här i Finland betyder fralla.  Det både bakades och pratades om dem på teve och på facebook flödade gräddbullsbilderna från morgon till sent på kvällen. Själv är jag uppvuxen med hembakta semlor som traditionsenligt åts varje tisdagkväll från fettisdagen fram till påsk. Mandelmassan var så kladdig och god, minns jag. Den var ihopmosad med lite mjölk och innankråmet från bullen till en härlig gegga.

När jag köpte en semla på ett café för några år sedan var mandelmassan en torr skiva som bara var ditlagd mitt i grädden. Inte populärt hos en som är van med kladd! Och så det här märkliga finska fenomenet; man kan välja hallonsylt istället för mandelmassa. Whaat? Då blir det ju typ en bakelse med lock, tycker jag. Nästa steg är väl att fritera bullarna först innan man fyller dem. Det är ju de friterade bakverkens land det här.

Har du några fastlagsbullstraditoner?