Glad vändag

Det blir mycket finlandssvenska ord i mina inlägg, märker jag. Kanske tjatigt men sånt är mitt liv som invandrare i svenskfinland; jag tänker mycket på sådant som heter olika trots att vi ju i grund och botten talar samma språk. Till exempel låter Vändagen mycket finare än Alla hjärtans dag. Fast vändagen blir ju å andra sidan oerhört sorglig, till skillnad från alla hjärtans dag, för den som är helt utan vänner.

Jag har några vänner som jag pratar alldeles för sällan med och ett par av dem träffar jag högst 2 gånger om året, ändå finns det ett djup i vår vänskap som gör att den aldrig kommer att dö ut. Det spelar liksom ingen roll att vi numera inte vet allt om varandras vardag för vi vet alltid det viktigaste: varandras historia / vår gemensamma uppväxt. Det gör att allt vi säger till varandra filtreras på ett speciellt sätt som gör att bara just VI kan förstå exakt vad vi menar. Inget hemligt språk, utan bara ett väldigt enkelt och berikande sätt att umgås på. Tryggheten som detta ger gör att det är lite, lite lättare att sakna varandra hela den tid då vi inte kan ses.

Nyare vänskap är givetvis också berikande. Där är det skönt att bara vara den man är nu som vuxen. Den person man blev, eller som man väljer att vara, beroende på hur man ser på saken. Vissa vänner känns som "gamla vänner" trots att vi inte kände varandra innan vi fick barn, men med barn kommer ett helt nytt liv och också nya vänner som man aldrig annars skulle träffa. Det låter kanske konstigt men det är helt naturligt.

En annan fin liten slags vänskap jag gärna vill nämna en dag som denna är en som jag varit med om ett par gånger. Nämligen den som är kort och som man minns med kärlek trots att man aldrig mer kommer träffas. Som en slags vänskapsromans, skulle man kunna säga.

I fjol den här dagen gjorde Svante dinosauriespår.

Eftersom den här dagen är en hyllning till alla som kallar sig Vänner så får jag väl avsluta med ett hurra för oss. HURRA!!