Utan telefon men med många brevvänner

Under ett läsår i mitten av 90-talet, dvs innan alla hade mobiltelefon, datorer och allt sånt där:
Jag gick sista året i gymnasiet och bodde med en kompis i en etta på 16 kvm utan kök och badrum. Vi hade en kokplatta i ett hörn, ett litet kylskåp och en toalett på ca 1½kvm där vi diskade i det lilla pyttehandfatet. I husets källare fanns en duschkabin vi fick låna för 50 kr/mån och en tvättstuga. Teve eller telefon hade inte men vi hade en liten radio som vi kunde lyssna på och jag minns att vi lyssnade på Morgonpasset (Väderannika var bäst) i P3 varje dag innan vi gick till skolan. Våra klasskompisar var förundrade över att vi klarade oss utan teve och telefon men vi kunde gå till en telefonkiosk inne i stan om vi behövde ringa någon så det var inga problem.

Idag känns det nästan som att vi (västvärlden) är påväg mot något liknande. Ett "tomt" hem utan ägodelar. (Fast jag och kompisen hade i.a.f. ett klädskåp, varsin säng och ett litet bord med 2 stolar. Plus radion då.)

Nu när allting sker och ska göras på en dator/ipad/whatever så behöver vi knappt våra hem längre. Möjligen behöver vi en plats att sova på och någonstans att förvara några personliga ägodelar men det mesta andra är överflödigt. Vi behöver inget kök, för maten är redan färdig när vi köper den och vi kan lika gärna sitta i en soffa och äta den, för att det är bekvämare där, om vi över huvud taget äter hemma. Och soffan har vi inte köpt för att ligga och titta på teve i, för nån teve eller tevebänk har vi ju inte, utan den är en allt-i-allo-möbel.
Vi behöver heller inga bokhyllor, eftersom att allt vi läser finns på skärmen och således behöver vi ju ingen sänglampa heller, ingen musikanläggning, inget hemmakontor...
Men billigt blir det ju för dem som flyttar hemifrån idag. Bara att skaffa en soffa och en ipad så är det klart, liksom. Tja, kanske lite shampo också.

För flera år sedan skrattade jag, med lite sorg i hjärtat, åt japanerna som hyr s.k sovkapslar men faktum är att vi inte är så långt därifrån själva. Som tur är så bor vi i en kall del av världen, där mycket av vår tid spenderas inomhus, speciellt under vinterhalvåret och framför allt i hemmet. Då blir ju faktiskt hemmet en plats att vilja trivas på. Och som tur var så var det nån som uppfann fredagsmyset, så att vi kom på att vi vill ha det just mysigt!

På nittiotalet fanns inte fredagsmyset, så jag och kompisen hade inte en enda fin kudde eller ett enda levande ljus i vårt hem, men vi hade iallafall tapetserat en vägg med vykort (små papperskort som folk skickade från utlandet på den tiden) och tecknade serier ur olika gratistidningar (tex Farbror Einar, hysteriskt rolig serie) så ganska mysigt hade vi ju ändå även om det inte kallades så då. Jag minns inte riktigt vad man sa men det känns som att man kallade allt för fiiint.

(bild från Passagen)

Glad vändag

Det blir mycket finlandssvenska ord i mina inlägg, märker jag. Kanske tjatigt men sånt är mitt liv som invandrare i svenskfinland; jag tänker mycket på sådant som heter olika trots att vi ju i grund och botten talar samma språk. Till exempel låter Vändagen mycket finare än Alla hjärtans dag. Fast vändagen blir ju å andra sidan oerhört sorglig, till skillnad från alla hjärtans dag, för den som är helt utan vänner.

Jag har några vänner som jag pratar alldeles för sällan med och ett par av dem träffar jag högst 2 gånger om året, ändå finns det ett djup i vår vänskap som gör att den aldrig kommer att dö ut. Det spelar liksom ingen roll att vi numera inte vet allt om varandras vardag för vi vet alltid det viktigaste: varandras historia / vår gemensamma uppväxt. Det gör att allt vi säger till varandra filtreras på ett speciellt sätt som gör att bara just VI kan förstå exakt vad vi menar. Inget hemligt språk, utan bara ett väldigt enkelt och berikande sätt att umgås på. Tryggheten som detta ger gör att det är lite, lite lättare att sakna varandra hela den tid då vi inte kan ses.

Nyare vänskap är givetvis också berikande. Där är det skönt att bara vara den man är nu som vuxen. Den person man blev, eller som man väljer att vara, beroende på hur man ser på saken. Vissa vänner känns som "gamla vänner" trots att vi inte kände varandra innan vi fick barn, men med barn kommer ett helt nytt liv och också nya vänner som man aldrig annars skulle träffa. Det låter kanske konstigt men det är helt naturligt.

En annan fin liten slags vänskap jag gärna vill nämna en dag som denna är en som jag varit med om ett par gånger. Nämligen den som är kort och som man minns med kärlek trots att man aldrig mer kommer träffas. Som en slags vänskapsromans, skulle man kunna säga.

I fjol den här dagen gjorde Svante dinosauriespår.

Eftersom den här dagen är en hyllning till alla som kallar sig Vänner så får jag väl avsluta med ett hurra för oss. HURRA!!

Varsågod, här är din ost- och skinksemla!

Igår var det Fettisdag och vår del av världen svämmade över av fastlagsbullar - som jag kallar för semlor trots att det här i Finland betyder fralla.  Det både bakades och pratades om dem på teve och på facebook flödade gräddbullsbilderna från morgon till sent på kvällen. Själv är jag uppvuxen med hembakta semlor som traditionsenligt åts varje tisdagkväll från fettisdagen fram till påsk. Mandelmassan var så kladdig och god, minns jag. Den var ihopmosad med lite mjölk och innankråmet från bullen till en härlig gegga.

När jag köpte en semla på ett café för några år sedan var mandelmassan en torr skiva som bara var ditlagd mitt i grädden. Inte populärt hos en som är van med kladd! Och så det här märkliga finska fenomenet; man kan välja hallonsylt istället för mandelmassa. Whaat? Då blir det ju typ en bakelse med lock, tycker jag. Nästa steg är väl att fritera bullarna först innan man fyller dem. Det är ju de friterade bakverkens land det här.

Har du några fastlagsbullstraditoner?

Strunta i klapparna, det gör vi.

Om bar några veckor är det jul igen, Känns som det var jul nyss, tycker jag men strunt samma. Jul är kul så länge man håller ribban på lagom nivå så att man slipper all stress.
I år ska vi stanna hemma hela julen och få besök av mina (a.k.a. världens bästa) föräldrar, vilket känns väldigt roligt. Förhoppningsvis blir det 4 generationer som dunkar lanttulaatikko (kålrotslåda) tillsammans på julafton.

Vi är inga stora fans av julklappar i vårt hushåll. Så klart får barnen en del men annars brukar vi strunta i det och ja, jag veeeet - det låter sååå tråkigt men jag kan försäkra er om att det inte alls är det. Istället är det jätteskönt att slippa leta/köpa onödiga saker till varandra. Och billigt och ekologiskt är det ju dessutom, även om det inte alls handlar om det.

Julen handlar om något helt annat för mig. Något som är viktigt men inte alls specifikt just för julen, utan lika viktig under hela året - och därmed helt vardaglig: kärlek och respekt för varandra. Det är bara nu i jul-stress-tider som jag ibland behöver påminns mig själv om vad som räknas egentligen.

Bilden är från förra årets julbak men liknar årets..

Gangnam style?

Alltså, sjunger han "be the norm" eller är det bara jag som vill det?

Farsdags-hurra för alla pappor och fadersgestalter!

Flera av mina vänner och bekanta har inte kvar sin pappa och skulle ge vad som helst för att se honom en sista gång. Andra har ingen eller mycket sporadisk kontakt med sin far och är nöjda med det. När jag tänker tillbaka på hur det såg ut när jag var liten, var det ungefär hälften av alla barn i klassen som bodde med sin ensamstående mamma. Och på gården där jag växte upp (hyreshus, inte bondgård) bodde också flera ensamstående mammor med sina barn. Jag minns att några kompisar brukade åka till sina pappor på skolloven -  många hade sin pappa i en annan stad - och endel brukade prata om sin pappa med längtan och saknad i rösten.

Själv har jag alltid bott med och förlitat mig på både pappa och mamma. Även om det är 18 år sedan jag flyttade hemifrån och vi numera till och med bor i olika länder, litar jag fortfarande lika helhjärtat på allt de säger för de är de klokaste personer som jag känner. (Och för att jag känner dem tillräckligt väl för att veta vad jag ska tro på. he he.) Vi har en lagom tät kontakt som gör att det är "fest" varje gång vi träffas och att vi aldrig behöver vardagsgnabbas eftersom glädjen över att träffas suddar ut allt annat.

En bild jag tycker om, som togs för några år sedan. Svante och morfar väntar ut en åskskur.

Sedan jag fick barn har min pappa fått en ny betydelse i mitt liv, som Morfar. Denna roll klär honom alldeles perfekt, då han gillar att läsa, berätta och filosofiera. Barnen (alltså barnbarnen) ser sin morfar som en som gillar att prata mycket och berätta om olika länder (de tror att han har varit i världens alla länder) och som kan laga vad som helst som har gått sönder. En fin bild, tycker jag.

En vän berättade nyligen för mig att hon valt att inte ha någon djupare kontakt med sin far, för att hon helt enkelt tycker att han under hennes uppväxt inte var en bra pappa. Beundransvärt, tycker jag, för det är just det som det att bli vuxen handlar om: att själv välja vilka man vill ha i sitt liv. Man måste liksom inte tycka om någon bara för att man råkar vara släkt! (På samma sätt som man kan tycka om någon som inte är det).

Nu är Fars Dag visserligen så gott som slut men jag hurrar för alla er, fina fäder och fadersgestalter iallafall. Det är inte förrän vi är vuxna som vi inser vidden av vad ni har betytt för oss!

12 oktober - en speciell dag

För 5 år sedan kom första snön den här dagen. Det minns jag (så klart) enbart för att det var vitt på marken när vi tittade ut genom bb-fönstret på natten när Ossy blivit född.
När Svante föddes i april året innan var det islossning. Det är ganska mysigt när det finns något naturbetingat som hänger ihop med deras födelsedagar. Jag har ingen aning om vilka som har namnsdag på deras födelsedagar, eller något som hänt ute i världen just de två dagarna, men första snön och islossningen minns jag!

Jakobstad på morgonen 12 okt 2007