Strunta i klapparna, det gör vi.

Om bar några veckor är det jul igen, Känns som det var jul nyss, tycker jag men strunt samma. Jul är kul så länge man håller ribban på lagom nivå så att man slipper all stress.
I år ska vi stanna hemma hela julen och få besök av mina (a.k.a. världens bästa) föräldrar, vilket känns väldigt roligt. Förhoppningsvis blir det 4 generationer som dunkar lanttulaatikko (kålrotslåda) tillsammans på julafton.

Vi är inga stora fans av julklappar i vårt hushåll. Så klart får barnen en del men annars brukar vi strunta i det och ja, jag veeeet - det låter sååå tråkigt men jag kan försäkra er om att det inte alls är det. Istället är det jätteskönt att slippa leta/köpa onödiga saker till varandra. Och billigt och ekologiskt är det ju dessutom, även om det inte alls handlar om det.

Julen handlar om något helt annat för mig. Något som är viktigt men inte alls specifikt just för julen, utan lika viktig under hela året - och därmed helt vardaglig: kärlek och respekt för varandra. Det är bara nu i jul-stress-tider som jag ibland behöver påminns mig själv om vad som räknas egentligen.

Bilden är från förra årets julbak men liknar årets..

Gangnam style?

Alltså, sjunger han "be the norm" eller är det bara jag som vill det?

Farsdags-hurra för alla pappor och fadersgestalter!

Flera av mina vänner och bekanta har inte kvar sin pappa och skulle ge vad som helst för att se honom en sista gång. Andra har ingen eller mycket sporadisk kontakt med sin far och är nöjda med det. När jag tänker tillbaka på hur det såg ut när jag var liten, var det ungefär hälften av alla barn i klassen som bodde med sin ensamstående mamma. Och på gården där jag växte upp (hyreshus, inte bondgård) bodde också flera ensamstående mammor med sina barn. Jag minns att några kompisar brukade åka till sina pappor på skolloven -  många hade sin pappa i en annan stad - och endel brukade prata om sin pappa med längtan och saknad i rösten.

Själv har jag alltid bott med och förlitat mig på både pappa och mamma. Även om det är 18 år sedan jag flyttade hemifrån och vi numera till och med bor i olika länder, litar jag fortfarande lika helhjärtat på allt de säger för de är de klokaste personer som jag känner. (Och för att jag känner dem tillräckligt väl för att veta vad jag ska tro på. he he.) Vi har en lagom tät kontakt som gör att det är "fest" varje gång vi träffas och att vi aldrig behöver vardagsgnabbas eftersom glädjen över att träffas suddar ut allt annat.

En bild jag tycker om, som togs för några år sedan. Svante och morfar väntar ut en åskskur.

Sedan jag fick barn har min pappa fått en ny betydelse i mitt liv, som Morfar. Denna roll klär honom alldeles perfekt, då han gillar att läsa, berätta och filosofiera. Barnen (alltså barnbarnen) ser sin morfar som en som gillar att prata mycket och berätta om olika länder (de tror att han har varit i världens alla länder) och som kan laga vad som helst som har gått sönder. En fin bild, tycker jag.

En vän berättade nyligen för mig att hon valt att inte ha någon djupare kontakt med sin far, för att hon helt enkelt tycker att han under hennes uppväxt inte var en bra pappa. Beundransvärt, tycker jag, för det är just det som det att bli vuxen handlar om: att själv välja vilka man vill ha i sitt liv. Man måste liksom inte tycka om någon bara för att man råkar vara släkt! (På samma sätt som man kan tycka om någon som inte är det).

Nu är Fars Dag visserligen så gott som slut men jag hurrar för alla er, fina fäder och fadersgestalter iallafall. Det är inte förrän vi är vuxna som vi inser vidden av vad ni har betytt för oss!

12 oktober - en speciell dag

För 5 år sedan kom första snön den här dagen. Det minns jag (så klart) enbart för att det var vitt på marken när vi tittade ut genom bb-fönstret på natten när Ossy blivit född.
När Svante föddes i april året innan var det islossning. Det är ganska mysigt när det finns något naturbetingat som hänger ihop med deras födelsedagar. Jag har ingen aning om vilka som har namnsdag på deras födelsedagar, eller något som hänt ute i världen just de två dagarna, men första snön och islossningen minns jag!

Jakobstad på morgonen 12 okt 2007

5kg´s bäbisen fyller 5år

Det vankas 5-årskalas här i huset. Typiskt nog ska både jag och Simon jobba hela helgen (sonen fyller imorron), så vi får ha kalaset ikväll istället. Lite stressigt men det får gå.

Han är väldigt stolt och säger att det kommer vara helt annorlunda att vara 5 jämfört med att vara 4.

En klok och snäll unge är han. Och väldigt rolig och med stark integritet. Han blir lika lätt arg som glad, så varje dag är en berg-och-dalbana i känslor. Det smälls i dörrar och skrattas tills han kiknar om vart annat. Trots detta är han faktiskt väldigt lugn till sättet och bra på att lyssna.

Han gillar att klättra, hoppa och cykla med sina kompisar. Att bygga och leka med Lego är favoritsysselsättningen inomhus. Det byggs mest fantasirymdskepp av olika slag just nu. Och så gillar han att leka med småbilar, som han samlar på.

Så nu blir han alltså 5 år, han som nyss föddes som en 4980 grams klump med totalt snedvriden dygnsrytm och en aldrig sinande aptit.

Grattis, älskade Ossian!

Be happy.

Bästa kapsylen jag sett. Happy Joe var flaskan den satt på.

Underbara ön

Mormors stuga sedd från vår stuga

I söndags åkte vi ut till ön trots ett helgrått och stundtals regnigt väder. Väl där tittade solen fram genom nån glugg och trollade bort allt det gråa. Det är går inte ens att beskriva hur underbart det är där ute nu på hösten när ön är tom och öde.